Konstfack Degree Exhibition 2014 / Vårutställning 2014


MasterStorytelling • Joakim Ojanen

Joakim Ojanen



Självbild

My Master’s project is going to be a reflection of myself.

I started out with the idea of showing all parts of me. Now, when more than half of the project time has passed, I’ve been looking at the paintings and sculptures I’ve made. I don’t see it as very likely to capture the whole picture of me so I’ve decided to narrow it down.

The main part that I think I’ve captured is my problem dealing with serious situations which I’ve had for as long as I can remember. I always get the urge to crack the tension that’s in the air when something gets too serious. There is something in me that just can’t sit still and give the topic the energy and engagement that it deserves. Every time I do this, I always regret it afterwards and I lose some respect for myself.

The exact same thing happens when I talk about something that means a lot to me.
My work means a lot to me.

It’s been a long time since I saw it as just a hobby that can make my free time more enjoyable. Nowadays, it has become literally one of the things that I live for, but there are very few people or occasions that I can talk about my work in a way that one can tell how much it means to me. On one hand, I can’t take good critique from someone that doesn’t have the same knowledge about a topic or technique as I do. As a result, it is easy for me to dismiss positive words. At the same time, I can’t take critique from someone who understands me exactly either.

I’ve never been completely satisfied with something I’ve made. I feel that there is so much within me and I just haven’t figured out how to create it yet. When someone says the work is good, I feel that they are lying to me just to be nice. So when I get questions about my work, I always try to talk around it or just dismiss the work as a joke.
I’m working with both painting and sculpture on this subject. These are two materials I’ve been working with constantly since my Bachelor’s project. There is a history and seriousness in both of them which I think collides in good and unexpected ways with the style I’m using. This is also something that compliments the struggle with feelings in my work.

Självbild

Mitt masterprojekt ska vara en reflektion av mig.

Ursprungsidén var att visa alla delar av mig själv. Nu när över halva projekttiden har gått och jag tittar jag på målningarna och skulpturerna jag har gjort verkar det inte särskilt realistiskt att jag skulle kunna ge en bild av hela mig. Så jag har bestämt mig för att begränsa mig.

Den del som jag framförallt tror att jag har fångat är mina problem med att hantera allvarliga situationer, som jag har haft så länge jag kan minnas. Så fort någonting blir för allvarligt får jag lust att sticka hål på spänningen i luften. Det finns någoting hos mig som inte kan sitta still och låta ämnet kräva den energi och det engagemang som det förtjänar. Varje jag gång jag gör så här ångrar jag det efteråt och tappar en del av min självrespekt.

Precis samma sak händer när jag pratar om någonting som betyder mycket för mig.
Mitt arbete betyder mycket för mig.

Det är länge sedan jag betraktade det bara som en hobby som kunde berika min fritid. Nu för tiden är det bokstavligt talat en av de saker jag lever för, men det finns väldigt få människor jag har förtroende för och tillfällen då jag kan prata om mitt arbete på ett sätt som avslöjar hur viktigt det är för mig. Å ena sidan kan jag inte ta emot positiv kritik från någon som inte har samma kunskap som jag om ett ämne eller en teknik. Därför är det lätt för mig att avfärda positiva kommentarer. Samtidigt kan jag inte heller ta emot kritik från någon som förstår mig precis.

Jag har aldrig varit helt nöjd med någonting jag har gjort. Det känns som om jag har så mycket inom mig – jag har bara inte kommit på hur jag ska uttrycka det än. När någon säger att det jag gör är bra upplever jag att de ljuger för att vara snälla. Så när jag får frågor om mitt arbete försöker jag alltid prata bort det eller så avfärdar jag arbetet som ett skämt.
Jag jobbar med både måleri och skulptur kring det här ämnet. Dessa två tekniker har jag arbetat med konstant sedan mitt kandidatprojekt. Båda bär på en historia och ett allvar som jag tycker krockar med stilen jag använder på ett bra och oväntat sätt. Det är också något som understryker kampen med känslorna i mitt arbete.